Skrivet av: Rättvisepartiet Socialisterna i Mark | september 28, 2010

Valanalys – nu behövs snabba protester mot högerpolitik och rasism

Valet 2010 blev historiskt på fler än ett sätt. Högern lyckades på nytt bli det största blocket samtidigt som man förlorade sin egen majoritet. Rasistpartiet Sverigedemokraterna vinner 20 riksdagsmandat. Medan Socialdemokraterna gör sitt sämsta val sedan 1914.

Efter valet är Sverige är mer delat än någonsin tidigare. De ökade klyftorna i samhället har skapat en ilska och frustration som bara väntar på att få sina uttryck i kollektiv kamp.
Måndagens massprotester mot SD och de folkliga protester som stoppade Sverigedemokraternas torgmöten i valrörelsens slutskede är en liten fingervisning om vad som väntar.

”Den som röstar på alliansen vaknar på måndag med en stabil regering”, sade moderatledaren Fredrik Reinfeldt på valdagen den 19 septem­ber. Men den nya högerregeringen är långt ifrån stabil, utan högeralliansen tvingas nu regera vidare med stöd av ett eller flera partier.
Samtidigt har tre av fyra allians-partier gått tillbaka. Bara Moderater­na har ökat sedan förra valet. Inom det ”rödgröna” blocket var det endast Miljöpartiet som vann fler röster än i valet 2006.
Moderaterna gjorde sitt bästa val någonsin och fick 30,0 procent i riksdagsvalet, mot drygt 26 procent år 2006. Det är Moderaterna, i viss mån på de övriga allianspartiernas bekostnad, som har kunnat dra fördel av regeringens röstköp.

Med sänkningen av inkomstskatten – i form av fyra jobbskatteavdrag – har regeringen medvetet försökt slå en kil mellan de som har ett jobb och de som inte har det.
Om facken och den så kallade oppositionen verkligen tagit fajten mot de försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkring samt pensioner som betalade regeringens skattesänkningar skulle dessa splittringsförsök ha slagits tillbaka.
Viljan att ta kamp fanns, det märktes inte minst i det starka stödet för kravet på att facken borde utlysa en politisk strejk för a-kassan. Men istället för en politisk strejk reducerade facktopparna sin protest till en namn-insamling på nätet följt av mindre demonstrationer samma dag som riksdagen klubbade igenom den nya dyra och sämre a-kassan (den 14 december 2006).
Svaghet inbjuder till aggressivitet. Efter att ha försämrat a-kassan följde en rad regeringsåtgärder för att pressa ner löner och arbetsvillkor samt öka klyftorna mellan arbetare som har fasta jobb och de som har otrygga tillfälliga jobb eller är arbetslösa.
Facktopparnas oförmåga att besvara regeringens attacker är en orsak till att Moderaterna har kunnat vinna arbetarröster.

Det är dock värt att påminna om att Reinfeldts första regering gick till historien som den regering som förlorat mest i stöd under sina första hundra dagar vid makten. Försämringarna i a-kassan 2006 och det motstånd det väckte gjorde att stödet till högeralliansen rasade. I slutet av 2006 var S ensamt nästan lika stort som de fyra allianspartierna tillsammans – S, V och MP hade mer än 50 procent.
På tröskeln till 2010 hade den försämrade sjukförsäkringen medfört att opinionen på nytt svängt till oppositionspartiernas fördel.

”Alliansens hopp står till att framtidsfrågorna avgör 2010. Men de borgerliga riskerar att förlora valet på samma sätt som de vann 2006. På proteströsterna. SCB:s stora mätning att de rödgröna leder och att Moderaterna tappar. I Sifos väljarbarometer ser den trenden ut att accelerera. Moderaterna fortsätter att förlora stöd och gapet mellan block­en är ännu större. Läget är prekärt. Sifos Toivo Sjörén bedömer att den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen har gjort att regeringen i dagsläget går miste om stöd från 350 000 potentiella väljare. Han drar också paralleller till hösten 2006. Då genomförde alliansen stora förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, vilket direkt fick negativa effekter på opinionsstödet. Kruxet för alliansen är att den inte kan backa för mycket i de här frågorna.
Sjukförsäkringen, a-kassan och jobbskatteavdraget är fundament i den politik som de borgerliga gick till val på… Men av opinionsmätningarna att döma har många svenskar haft svårt att uppskatta de här grundläggande delarna av de borgerligas politik.”

Det erkände Svenska Dagbladet den 13 december i fjol.
Vad som emellertid hela tiden tala­de emot att oppositionen skulle kun­na behålla sitt övertag i väljaropinio- nen var det arv som S-regeringarna 1994-2002 lämnat efter sig i form av fortsatt förtroendekris för Socialdemokraterna.

Den nya S-ledningen var bara ny till namnet, politiken och ansiktena var densamma som under Göran Perssons tid. Och i kommuner och landsting där S styrde, genomfördes samma nedskärningspolitik som tidigare.
Socialdemokratins förborgerligan­de markeras främst i att partiet inte längre ses som en garant för välfärd och sysselsättning. Det sviktande förtroendet för Socialdemokratin blev heller inte mindre av att den S-ledda oppositionen utgick från att vänsterpolitik och klassval bara skrämmer medelklassväljare samt att fackens kampanjer aldrig syftade till att verkligen försöka stoppa regeringens attacker.
Socialdemokraternas fortsatta fan­flykt högerut, som manifesterades med att S-kongressen hösten 2009 uttalade att privat eller offentlig regi ”var en icke-fråga”, och fackens kapitulation i avtalsrörelsen kom dessut­om att ge ytterligare näring till upp- fattningen att det inte finns något alternativ till högerpolitiken och marknadens diktatur.
Detta jämte bristen på stora kamprörelser gav regeringen ständiga möjligheter att återvinna förlorad mark med hjälp av skattesänkningar till de som har jobb.

Inte minst Moderaterna, som det dominerande av de fyra regeringspartierna, kunde också dra vinning av att krisen drabbat landsdelar och samhällsgrupper på olika sätt och grad. I Stockholms län ökade till och med sysselsättningen under krisåret 2009 samtidigt som en av tre metallare i Västerbotten gick utan jobb.
Regeringens skattesänkningar tillsammans med att hushållen fortsatte att låna – konsumtion på kredit – bidrog också till att de som hade fast jobb och goda inkomster kunde upprätthålla sin köpkraft och standard, trots kapitalismens djupdykning.
När sedan ekonomin under valår­et började återhämta sig från ett historiskt bottenläge och det värsta tyck- tes vara över, samtidigt som flera EU-länder balanserade på randen till statsbankrutt, kunde regeringen o-stört göra den ekonomiska politiken till sitt paradnummer. Med hjälp av media spreds skrytvalser om finansminister Anders Borgs (M) påstådda framgång, som gjort Sverige till en oas av stabilitet i en värld präglad av skuldkriser och historisk välfärds- slakt.
Detta skulle oppositionen snabbt ha kunnat kontra med att sätta kampen för hundratusentals nya välfärds- och gröna jobb, rätt till heltid och kortare arbetstid mot visstidsanställningar och bemanningsföretag högst på dagordningen. Men så gjordes in­te, eftersom även de rödgröna ekono­miska politik omgärdas av samma kapitalistiska ”budgetdisciplin” som Anders Borgs.
Talande är att mitt under valåren fick både högeralliansen och de rödgröna kritik från det borgerliga Konjunkturinstitutet för att man inte ville satsa tillräckligt mot arbetslöshet. ”Båda de politiska blocken är alldeles för snåla i sina vallöften. Statliga Konjunkturinstitutet anser att satsningarna borde vara dubbelt så stora för att möta den höga arbetslösheten” (SVT:s Rapport den 1 september).
I brist på politiska alternativ och en levande arbetarrörelse som kunde samla arbetarklassen i en gemensam kamp har uppfattningen närts om att utvecklingen trots allt går i rätt rikt­ning och att det finns inget alternativ. Inte bara inom den så kallade medel­klassen utan även bland arbetare och unga finns den uppfattningen representerad. Denna uppfattning uttryck­er en tillfälligt försvagad tilltro till den kollektiva kampens möjligheter, vilket i sin tur har gjort det lättare för borgerligheten att driva en ideologisk-politisk motiverad kampanj mot offentl- iga lösningar och det man föraktfullt kallar ”bidrags-Sverige”.
Hjälpt av tillfällig ebb i klasskampen och mot bakgrund av en historisk kris för arbetarklassens organi- sationer har Moderaternas kunnat gö- ra inbrytningar bland LO:s medlemmar samtidigt som Sverigedemokraternas har kunnat sprida sitt rasistiska gift och vinna missnöjesröster.
Men även dagens stämningar är tillfälliga fenomen.

Det nya politiska landskap som valresultatet skapar signalerar en fördjupad politisk kris som kan resultera i nyval eller en ny stor inofficiell koalition. Det rödgröna blocket håller redan på att krackelera. Miljöpartiet sneglar mot en uppgörelse med högeralliansen. På flera håll lokalt samarbetar man med och/eller styr till- sammans med högern.
I exempelvis Västernorrland har MP och de fyra högerallianspartierna bildat en ”vårdallians”, som hoppas ta över efter att väljarna straffat S och V-styrets drakoniska nedskärningar, som samma ”vårdallians” stödde.
Med hänvisning till undvikandet av politiskt kaos och handlingsförlamning och i utbyte mot regeringsplatser och löfte om exempelvis ingen kärrnkraftsutbyggnad/uranbrytning i Sverige skulle kunna få MP att byta block.
I vilket fall har nog Aftonbladets Lena Mellin rätt i sin förutsägelse att ”de rödgröna snart splittras”. Redan på valnatten lät exempelvis LO:s Wanja Lundby Wedin antyda att Socialdemokraterna har förlorat på rödgrönt samarbete och flera högersoci- aldemokrater försöker skylla valkatastrofen på samarbetet med vänstern och ”kommunisterna”. Inom socialdemokratin finns det också röster som uppmanar till ett uppbrott från blockpolitiken för att nå inflytande och ”stoppa SD”. Som om en bred allians mellan de etablerade partierna bakom högerpolitik stoppar rasism och högerpopulism.
Och skulle det inte gå att få till stånd en uppgörelse mellan högeralliansen och MP eller S kommer Reinfeldt att försöka regera vidare. Precis som Carl Bildts högerregering gjorde, ibland med stöd av högerpopulistiska Ny Demokrati och ibland tillsammans med S, under åren 1991-94.

Trots att man var i opposition och trots regeringens nyliberala excesser och växande klassklyftor gjorde socialdemokratin sitt sämsta val sedan år 1914. Partiet tappade nästan var fem­te väljare sedan katastrofvalet år 2006. Med minsta möjliga marginal lycka­des man behålla positionen som riksdagens största parti.
Socialdemokraterna kan visserligen återfå en del av det förlorade väljarstödet, men kan aldrig återfå sam­ma ställning som tidigare. Efter att ha upphört att vara ett arbetarparti med borgerlig politik har socialdemokratin omvandlats till ett borgerligt parti bland alla andra. I årets val var det ba­ra i landets nordligaste delar som socialdemokratin gick framåt eller lycka- des få samma röst­andel som tidigare.
Däremot gick S tillbaka i Malmö och Göteborg, vilket man inte gjorde 2006, och i Stockholm stad fortsatte Socialdemokraternas tillbakagång och man fick inte stöd av fler än dryga 22 procent, vilket kommer att tas som en ursäkt för fortsatt högerkurs och flirt med den s k medelklassen.
I väntan på en ny ledning kan Mo­na Sahlin sitta kvar ännu en tid, katastrofvalet till trots.

Varken Moderaterna eller något annat parti kan räkna med ett varaktigt stöd. Det var också betydligt fler som röstade på M i riksdagsvalet än i landsting- och kommunval. I deras starkaste fästen – Vellinge och Täby – rasade Moderaterna och man gick tillbaka i Stockholms stad.
Moderatstyret i Vellige blev rikskänt förra året för att man vägrade ta emot flyktingbarn, ett av skälet till de M-märkta politikernas hållning var att man hoppades stoppa SD från att vinna kommunala mandat 2010. Men Moderaternas rasism och invandrarfientlighet resulterade att för första gången tar nu SD, med tre mandat, plats i Vellinges kommunfullmäktige.
Sällan har pressen varit så ensidig och kampanjat så öppet för en högerregering som i årets val.
Även om medias propagandaoffensiv inte avgjorde valutgången så var det en faktor bakom högeralliansens genomslag i väljarkåren. Efter- som de rödgröna saknade både politik och aktivister som kunde besvara den på arbetsplatser, i bostadsområden och på gator och torg.

Under valrörelsen skrev
tidningar spaltmetrar om hur bra det gick för Sverige och hur snabbt alla kurvor vänder uppåt. När valnatten övergått i morgon lät det annorlunda.
I måndags skrev exempelvis Sven­ska Dagbladet att: ”Den nya regering­en kommer inte till ett dukat bord. Det tar tid innan bordet känns dukat igen. För arbetslösheten är 8 procent och ingen ser någon större nedgång, ens på flera års sikt. De goda siffror­na över tillväxt, export och statsfinan­ser kan snabbt förbytas i något mer obehagligt om den globala ekonomin åter dyker nedåt. Riskerna för en mer negativ utveckling har ökat under senaste månaderna” (Svenska Dagbladet den 20 september, under rubriken ”Marknaden missnöjd med valresultatet”).
”Marknaden”, som hade hoppats på att Reinfeldt skulle kunna bilda en majoritetsregering, förväntar sig nu att regeringen fördjupar systemskiftet på arbetsmarknaden samt genomför de privatiseringar man har utlovat.
Bakom den arbetarfientliga politik som ”marknaden” efterlyser står ock­så Sverigedemokraterna.
På valnatten manade Vänsterns ledare Lars Ohly till utomparlamentarisk kamp för att stoppa rasismen och SD. Dagarna innan hade samme Ohly sagt att han skulle ta Dror Feiler, som stod på plats nio på Vänsterpartiets riksdagslista, i örat för att han protesterat mot SD:s torgmöte i Stockholm den 16 september.
Istället för Ohlys tomma ord krävs att vänsteraktivister, aktiva i fack och lokala gräsrotsrörelser, antirasister och andra kämpar förenas i snabba aktioner mot högerpolitik och rasism för att på så sätt kunna påbörja bygget av en större proteströrelse.

Utan snabba protester riskerar  återvalet av högeralliansen och rasistiska SD:s riksdagsplatser att förstärka de stämningar av missmod och resignation som finns bland arbetare och unga. Stämningar som uttrycks i en känsla av att högern är oövervinnlig och att opinionen för evigt har kantrat.
Det nuvarande samhällsklimatet och opinionsläget, som valresultatet delvis är ett uttryck för, kommer att dock att börja förändras när reaktionens piskrapp börjar bita och attackerna besvaras med kamp.
En ny högerregering och SD i riksdagen förstärker alla de motsättningar som har ackumulerats under ytan. Det är en väldig provokation som bara kan mötas med organiserat motstånd, massaktioner och socialistisk politik.

Per Olsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: